Den som lider mest är givetvis inte vi, utan Rut, så klart. Den jobbigaste situationen är hennes. En hel dag fylld av konflikter, gråt och skrik är så klart otroligt utmattande och knäckande framför allt för henne.
Ett exempel är igår. Hon fick socker i förrgår (födelsedagskalas) så hon var inte riktigt i balans och igår var vi på (ännu) ett födelsedagskalas på eftermiddagen. Det innebar givetvis ganska mycket socker - tårta, kakor och saft. Strax innan vi skulle åka kissade hon på sig all saften på väg till toaletten. Hon brukar vanligtvis hinna i tid även om hon gillar att ta det i sista sekunden. Sen när vi skulle åka var hon väldigt bråkig och skrek att hon var jättehungrig. Vi fick lov att bara ta oss ut. När vi väl kommit ut var hon glad igen, lekte lite på lekplatsen och kom på att hon ville åka och bada. Vi var beredda på att fixa något ätbart (inte socker) till henne men nu sa hon att hon inte behövde någonting utan ville åka och bada direkt. Vi frågade om hon kunde vänta till middagen efter badet och det var inga problem.
För mig är det ganska tydligt att hon bråkade för att hon ville ha något mer av allt det söta och goda som fanns på kalaset, men det tillät inte jag. När chansen att få något sånt var utraderad, när vi hade gått ut, så kunde hon släppa det.
Martin och Rut åkte för att bada senare på kvällen efter middagen. Väl där kom Rut på att det var lite för kallt i vattnet och sen blev hon arg för att de inte hade med sig något att äta (Rut hade ätit riktigt ordentligt vid middagen så hon var egentligen inte alls hungrig). Hon skrek om det och bråkade ordentligt med pappa och de var tvungna att åka hem. Jag antar att Rut såg chansen att kanske få en glass eller något sådant på badplatsen. Väl på väg i bilen lugnade hon ner sig.
Såna här konflikter uppstår inte jämt, men nu har jag verkligen märkt att vi får räkna med dem ett dygn efter att hon ätit socker. Sockermonstret skriker efter att bli matat. Antingen får man mata det konstant eller så får man tysta ner det genom att svälta ut det.
Jag tror absolut inte att alla barn reagerar såhär kraftigt på att få i sig socker då och då, men jag tror att många bråkiga barn är bråkiga just av såna här anledningar. Deras blodsocker är instabilt. Även om de inte konkret ber om socker så kan det vara det som ligger bakom deras dåliga humör. Och det är nog väldigt många föräldrar som upplevt att deras barn har bönat och bett om t ex en glass så ihärdigt att man till slut ger efter.
För mig har det börjat verka som tortyr att ge min dotter socker. Jag ser hur hon lider och hur personlighetsförändrad hon faktiskt blir. Då finns det inte längre något snällt med att ge något sött till henne. Så klart blir hon glad för stunden, men hon får lida för det i 24 timmar. Och hon är alldeles för liten för att se det själv och kunna bedöma att det inte är värt att äta den där glassen eller kakan.
Och vilka alternativ har jag? Ska vi isolera oss och sluta gå på kalas, eller ska vi ställa krav på andra människor att de inte ska servera socker? Båda alternativen känns orimliga. Någon sockerfest kanske man kan undvika, och till familjen kanske man kan be om lite hänsyn, men det går inte att komma undan det där sockret helt. Stackars Rut. Hon är en sån underbar och tålmodig person när det där sockret ligger några dagar bakom henne. Om ni kunde se det mönstret lika tydligt som jag skulle ni verkligen förstå vilken bov sockret är.
För övrigt har LCHF-kost visat sig ge ganska god lindring vid ADHD. Det är alltså inte alls konstigt att uteslutande av socker ger lugnare och mer närvarande barn. Även om min dotter inte har ADHD så är hon en ganska aktiv underbar variant.
Ska skriva mer framöver om förändringar man kan tänkas göra för att hjälpa sina barn undvika socker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar